Guess what? Det blir ett andra inlägg idag bara för att jag har ett ord på hjärnan som har etsat sig fast som en hångelsugen igel, jag blir helt enkelt inte av med det. Så därför plågar jag er nu för min egen sinnesfrid.

Mod är ordet.
Mod är något jag trånar efter men saknar nästintill helt.
Mod är något jag skulle ge mycket för att uppleva.

Jag ska försöka förklara i ord hur jag känner.

Jag är så jäkla feg att det är synd om både mig och min omgivning. Jag skulle kunna klottra en hel mil full med saker jag inte vågar. Alla snackar om saker som måste göras någon gång i livet, jag bangar röset. Hoppa bangyjump är något jag aldrig skulle ens övervåga, bara tanken får mig att rysa. Att hoppa fallskärm skulle vara en ren plåga. Inte ens Kanonen på Liseberg är något i min klass. Det är till och med riktigt läskigt att sitta i frisörstolen och vänta på att frisören ska skuta ett hål i öronsnibben, ja till och med 3:e gången tvekade jag. Börjar någon förstå?

Tänk er då min rädsla när ...

... för er egen skull kommer ni aldrig få veta resten. Men det hjälpte inte ett piss att förvandla rädslan till ord.




varför vill jag alltid ha det jag aldrig kan få.