Så var julspektaklet över för i år. Och eftersom jag inte önskade mig något speciellt har jag fått precis allt jag ville ha plus lite till. Dessutom fick jag en släng av magsjuka på köpet, fyfan. Men idag är en bättre dag än igår.

Hur mycket lättare vore det inte om mat var en onödig lyx? Bara ett tidsfördriv eller något till för fest.

Extensions är inget bra, inte kul alls just nu. Måste bort snart.

Och här mina vänner kommer veckans i-landsproblem.

En tjej ~20 tittar på kläder på Lindex tillsammans med sin kille ~20.
Tjejen: Jag kom att tänka på en sak…
Killen: Mm?
Tjejen: Du ger mig alldeles för lite komplimanger!
Killen (förvirrat): Va?
Tjejen: Ja, du säger aldrig att jag är söt eller något sånt!
Killen: Men förfan, ge dig! Du själv har sagt åt mig att sluta ljuga!
Tjejen (chockerat): Men tack så himla mycket för den då!
Killen (skamset): Förlåt, sötnos. Vad vacker du är!
Tjejen: Men du är ju för fan dum i huvudet!
Killen (argt): Nä nä, jag ska aldrig mer ge dig en komplimang!



MERRY fucking CHRISTMAS

De senaste dagarna har jag;

• gått på jullov
• fixat pepparkakshus
• köpt alla min julklappar
• inte städat mitt rum
• färgat håret
• passat barn med Henke. Jag har passat barn. Det här är stort.
• firat Christian
• saknat Malin och Simon

Fairfest, PIMP!

Golden Flowers, GO HENKE!

Salladsdagen, FEDT!

Liseberg, HOT!

En lolcat, PUNKT

"Bella?" he answered on the first rig. He sounded more than relieved, he was delighted. I could hear the Volvo's engine in the background, he was already in the car. That was good. "Did Jacob drive you home?"
"Yes," I grumbled. "Will you come and get me, please?"
"I'm on my way", he said at once. "What's wrong?"
"I want Carlisle to look at my hand. I think it's broken."
It had got quiet in the other room, and I wondered when Jacob would bolt. I smiled a grim smile, imagining his discomfort.
"What happened?" Edward demanded, his voice going flat.
"I punched Jacob," I admitted.
"Good," Edward said bleakly. "Though I'm sorry you're hurt."
"I wished i'd hurt him." I sighed in frustration. "I didn't do any damage at all."
"I can fix that," he offered.
"I was hoping you would say that."
Ther was a slight pause. "That doesn't sound like you." he said, wary now. "What did he do?"
"He kissed me, " I growled.
All I heard on the other end of the line was sound of an engine accelerating. In the other room, Charlie spoke again. "Maybe you ought to take off, Jacob," he suggested.
"I think I'll hang out here, if you don't mind."
"Your funeral," Charlie muttered.
"Is the dog still there?" Edward finally spoke again.
"Yes."
"I'm around the corner," he said darkly, and the line disconnected.
As I hung up the phone, smiling, I heard the sound of his car racing down the street. I went to get the door.
"Jacob," he said, his voice still quiet and even.
Jacob grinned.
"I'm not going to kill you now, because it would upset Bella." Edward snapped out throuh his teeth.
"Don't think of me, pretend I'm not here," I said.





"He's like a drug for you, Bella." His voice was still gentle, not at all critical. "I see that you can't live without him now. It's too late. But I would have been healthier for you. Not a drug, I would have been the air, the sun."
The corner of my mouth turned up in a wisful halfsmile. "I used to think of you that way, you know. Like the sun. My personal sun. You balanced out the clouds nicely for me."
He sighed. "The clouds I can handle. But I can't fight with an Eclipse." Jacob said, finally realising.




Detta är vad jag tänker på, ständigt. Detta och kanske något mer, något som har med thaimat att göra, typ.

"Shoot," I muttered when the paper sliced my finger. I pulled it out to examine the damage. A single drop of blood oozed from the tiny cut. It all happened very quickly then.
"No!" Edward roared. He threw himself at me, flinging me back across the table. It fell, as I did, scattering the cake and the presents, the flowers and the plates. I landed in the mess of shattered crystal.
Jasper slammed into Edward, and the sound was like the crash of boulders in a rock slide. There was another noise, a grisly snarling that seemed to be coming from deep in Jasper's chest. Jasper tried to shove past Edward, snapping his teeth just inches from Edward's face.
Emmett grabbed Jasper from behind in the next second, locking him into his massive steel grip, but Jasper struggled on, his wild, empty eyes focused only on me.
Beyond the shock, there was also pain. I'd tumbled down to the floor by the piano, with my arms thrown out instinctively to catch my fall, into the jagged shards of glass. Only now did I feel the searing, stinging pain that ran from my wrist to the crease inside my elbow.
Dazed and disoriented, I looked up from the bright red blood pulsing out of my arm - into the fevered eyes of six suddenly ravenous vampires...


Jag måste ha New moon, NU!

Jag vet inte vad ni tycker, men nu börjar i alla fall jag fatta att det snart är jul. Tiden har gått snabbare än vad jag har hunnit uppfatta, men det gör mig inget. Just nu vill jag bara ha nyår. Ge mig nytt folk utan fördommar och ett sjuhelvetes jävla party. Då blir jag glad.



4 days and I'm a coward

Klicka

"It's Twilight," E murmured, looking at the western hirizon, obscured as it was with clouds. His voice was thoughtful, as if his mind were somewhere far away. I stared at him as he gazed unseeingly out the windshield.
I was still staring when his eyes suddenly shifted back to mine.

"It's the safest time of day for us," he said, answering the unspoken question in my eyes. "The easiest time. But also the saddest, in a way. The end of another day, the return of the night. Darkness is so redictable, don't you think?" He smiled wistfully.

Som Emma säger är det nog något speciellt med den första snön. Något som inte riktigt går att sätta fingret på, men det finns ändå där. Jag skulle vilja fånga det på bild, tro mig jag har försökt tusen och åter tusen gånger, men det där lilla extra fastnar aldrig. Det är synd, för det hade blivit vackert.

.

Jag försöker föreställa mig hur Vänersborg kommer kännas under en lång tid framöver. Då Malin, Simon och Nicklas lämnar hålan. Malin kommer saknas om möjligt ännu mer då än nu, och jag vet inte hur vi ska kunna överleva utan Simon i kanske hela 4 månader. No se. Tyvärr måste jag erkänna att jag antagligen inte kommer märka av Nicklas frånvaro så mycket mer än på Emma, sorgligt nog. Poängen är att det inte kommer vara detsamma här utan dem.

Hela den här historien med Simon Lago gör mig lite orolig. Hur kan någon försvinna spårlöst, i ett samhälle stort som en skokartong? Jag tror tyvärr att hans försvinnande har något att göra med kanalen, vi får hoppas att så inte är fallet och att han helt enkelt tröttnade på att festa i Trollhättan och tog bästa flyg till Rhodos istället. Hoppas det är varmare där än här.

Här följer ett antal sorgelösa dagar,
1/7-07. PierPressure
5/6-08. Shout it out
29/11-08. Fängelset, för jag tror att det var bäst så som det blev.


take me back.

"But of the tree of knowledge of good and evil,
thou shalt not eat of it:
for in the day that thou eatest thereof
thou shalt surely die."

Jag måste erkänna att jag redan nu är rejält nervös inför den 13 janurari. Jag menar, jag kan inte köra bil. Crap, ännu ett projekt att ta tag i. Det är jul nu, är det inte meningen att julen ska vara en lungn preiod? Mys med glögg och friends framför tv:n, kalla vinterpromenader, demolering av pepparkakshus och fest med alldeles för lite kläder på med tanke på årstiden? Detta är vad jag anser vara riktiga synonymer för julen. Inte hysteri kring presenter, julskinkan eller glesa granar som släpper ifrån sig oändligt massa med evil barr som jag trampar på.

Jag vågar inte riktigt ringa OO, hon har ju finbesök och kanske inte kan bli störd. Jag är inte ett fan utav utbytesstudenter just nu, de snackar konstigt och är i vägen.



I miss u babes