"It's Twilight," E murmured, looking at the western hirizon, obscured as it was with clouds. His voice was thoughtful, as if his mind were somewhere far away. I stared at him as he gazed unseeingly out the windshield.
I was still staring when his eyes suddenly shifted back to mine.

"It's the safest time of day for us," he said, answering the unspoken question in my eyes. "The easiest time. But also the saddest, in a way. The end of another day, the return of the night. Darkness is so redictable, don't you think?" He smiled wistfully.

Som Emma säger är det nog något speciellt med den första snön. Något som inte riktigt går att sätta fingret på, men det finns ändå där. Jag skulle vilja fånga det på bild, tro mig jag har försökt tusen och åter tusen gånger, men det där lilla extra fastnar aldrig. Det är synd, för det hade blivit vackert.

.

Jag försöker föreställa mig hur Vänersborg kommer kännas under en lång tid framöver. Då Malin, Simon och Nicklas lämnar hålan. Malin kommer saknas om möjligt ännu mer då än nu, och jag vet inte hur vi ska kunna överleva utan Simon i kanske hela 4 månader. No se. Tyvärr måste jag erkänna att jag antagligen inte kommer märka av Nicklas frånvaro så mycket mer än på Emma, sorgligt nog. Poängen är att det inte kommer vara detsamma här utan dem.

Hela den här historien med Simon Lago gör mig lite orolig. Hur kan någon försvinna spårlöst, i ett samhälle stort som en skokartong? Jag tror tyvärr att hans försvinnande har något att göra med kanalen, vi får hoppas att så inte är fallet och att han helt enkelt tröttnade på att festa i Trollhättan och tog bästa flyg till Rhodos istället. Hoppas det är varmare där än här.

Här följer ett antal sorgelösa dagar,
1/7-07. PierPressure
5/6-08. Shout it out
29/11-08. Fängelset, för jag tror att det var bäst så som det blev.


take me back.