It took a lifetime for S to fall, his body bent in a gracefull bow while he sank backwards through the broken piece of fabric that covered the portal. H saw the look of fear mixed whit surprice in his godfathers scarred, once beautiful, face when he fell through the ancient doorvault and disappeard behind the fabric, which flickered for a moment like if it was caught up by a storm, and then it fell back on its right place again. Everything was quiet.

Saker går åt helvete, både åt höger och vänster. Jag bara går och väntar på att det ena efter de andra ska gå fel, och självklart gör de det. Ibland/OFTA känns det som om alla troende är idioter. Jag är inte en utav dem, det borde göra mig till en smart person. Synd och skam att så inte är fallet.

Om exakt en månad är julhysterin över. Då slipper vi alla allt tjat om vad än den ena än den andra vill ha eller önskar sig. Då äntligen slipper vi alla divafasoner som samtliga går ut på en sak, julklappar. Jag vet flera som faktiskt borde fråga sig själv om livet handlar om presenter. Det är så uttröttande att lyssna på folk som skriker att "ge mig det här annars slutar jag älska dig". I år ska jag bara ge bort toapapper och kramar. Jag avslutar här med en klyscha (tänk på barnen i Afrika, SÄH) och en lolcat.